Skulle ni inte frukta mig? säger Herren, skulle ni inte bäva inför mig? Jag satte sanden till havets gräns, till en evig ordning som inte kan överskridas. Dess vågor svallar men dämpas där, de brusar men kommer inte över.
Skullen I icke frukta mig, säger HERREN, skullen I icke bäva för mig, for mig som har satt stranden till en damm for havet, till en evärdlig gräns, som det icke kan överskrida, så att dess böljor, huru de än svalla, ändå intet förmå, och huru de än brusa, likväl icke kunna överskrida den?
Skulle ni inte frukta mig, säger Herren, skulle ni inte bäva för mig, jag som har satt sand till gräns för havet, till en evig gräns som det inte kan överskrida. Hur än dess vågor svallar förmår de ingenting, och hur de än brusar kan de inte komma över den.
Skulle ni inte frukta mig, säger Herren, skulle ni inte bäva för mig, jag som har satt sand till gräns för havet, till en evig gräns som det inte kan överskrida. Hur dess vågor än svallar förmår de inget, och hur de än brusar kan de inte komma över den.
Skulle ni inte bäva för mig? Jag som med mitt ord bestämmer havens gränser, så att de, hur de än brusar och ryter, inte kan överskrida dem. Är inte det en Gud som man borde frukta och tillbe?